Tacksam..

När jag stänger mina ögon, så ser jag fortfarande bilderna från olyckan...
Jag ser hur lågorna flammar runt MITT lilla barn... jag hör inte längre Josefin, Saga skriker inte.

Jag kan bara fokusera på min Ellen... Hur jag sliter,sliter och sliter i henne för att hon ska lossna...Jag reflekterar aldrig över att jag skulle sträcka på mig och lossa bältet!! jag fortsätter att slita i Ellen, till slut lossnar hon.....

 Det jag ser tydligast på hornhinnan är när vi lämnar bilen, jag med Ellen i famnen och Ellen som i ett hav av Eld... Hon bara brinner.. Ser ut som en barbie docka, som brinner, allt smälter! Lukten av bränt kött och smält hår....

Jag ser framför mig, när jag lägger henne på gräset utanför bilen och klappar henne och lägger mig på henne, allt för att släcka elden! När jag vänder henne mot mig för att omfamna henne BLOSSAR det upp på ryggen, igen!!!

Detta är bilder som aldrig kommer att försvinna!!
Möjligtvis beläggas med ett skikt av dimma, men aldrig FÖRSVINNA! Varje gång som jag ser på ellen, minns jag och är SAMTIDIGT väldigt tacksam för vad jag har....

Jag har fått en andra chans att leva med min dotter...


Jag tycker man ska vara väldigt tacksam för de nära man har och visa dessa kärlek, sedan kan det vara för sent!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback